PysselLiv

När jag var liten...ca 6 år så slutade jag att använda typiska flickkläder som klänningar och kjolar. Jag ville vara en kille så enkelt var det. Mamma var en väldigt tålmodig mamma som gillade läget tror jag eftersom jag hade mycket praktiska kläder och fick klippa håret kort. Sommaren innan jag skulle börja 1:an åkte mamma (som väntade barn), mormor och jag till Viken där vi hyrde en stuga. Det var mitt i ett villasamhälle där vår stuga låg i en tants trädgård.

Jag var inte så blyg så jag gick ut på gatan och där fanns det en del barn och då mest grabbar. de var snälla och vi lekte i princip varje dag och hade jättekul. En dag var jag borta många timmar så mamma och pappa (han jobbade dessa veckor men eftersom Viken inte ligger så långt från HBG så kom han och hälsade på rätt ofta) letade efter mig. De hittade mig och en kille sittandes och tittade på tennis en bit ifrån stugan. Ja, det var en kul semester! En av de sista dagarna så kom det här grabbgänget och knackade på stugan för att fråga efter mig. De frågade efter "Tobias"! Mamma svarade att här finns ingen Tobias! Jo, sa de, en liten mörkhårig kille! Mamma fattade då vad det var som var på gång och tvingade mig att berätta sanningen för dem. Jag hade alltså ljugit i nästan 2 veckors tid och sagt att jag hette Tobias.

När mamma sen födde min lillebror på min födelsedag, vad tror ni han fick heta?
Jo, Kim Tobias! Så denna händelse hänger med mig än idag och jag kommer aldrig att glömma.